Isopoda

I skuggiga och fuktiga skrymslen
vars dofter befolkar barndomsminnen,
där en kvast kanske står lutad mot väggen
och ett ensamt fruktskal fixerar, uppgivet, himlen,
där hastar hon fram. Pyttig centurion med sju par raska ben
slår till reträtt, till synes förvirrad, bort
från en upplyft sten; söker skydd
i en vrå eller spricka, andas ut, andas fukt
med sina gälar, betraktar en fasetterad,
jättelik värld. Festar på multnande rester,
frossar på spill, fetmar och ömsar rustning.
Iklädd en rymligare brynja marscherar hon vidare,
på nya uppdrag i naturens tjänst.