Lux Tremula — Poetry by Lydia Duprat Posts

Man hittade
en dinosaurie i brunnen. Drick om du vill dö!
Källaren översållad med fossiler. Vinden beströdd
med kadaver.

En bit mögligt skinn bakom en sten.
Tänk så mycket hår som låg kvar i graven
medan tanken blödde
liksom kadavren.

Esperanza gick på utflykt i skogen och försvann.
Gamlingen som länge legat i badrummet
ligger ostörd kvar.
För närvarande är risken för självantändning överhängande.

Den oskuldsfulla morgonen stinker film noir.
En katt tjuter, eller ett barn. Jorden bävar och sibyllan
tiger still.
Under tiden förråas tanken, stelnar fjärilarna.

En flådd gren, en rutten riska. En halkig rot.
Ett söndertrampat ägg i hjärtat av skogen.
En bit Esperanza bakom ännu en sten.
Allt har avstannat, för tiden har gått ur tiden.
Tiden har gått ur tanken.

dagen är blå, är salt, är vind
sanden kvider under brinnande fötter
ljuset är blästrande renande vitt

solen nyper mitt bleka skinn
jag förflyktigas i den heta brisen
och stiger brusande mot skyn

stenarna utsöndrar sin urtida dunst
i skimrande slöjor. Bortom fräsande bränningar
gnistrar havet försåtligt still

Dagen är vit. Ovan seglar måsar på luftströmmarna
och överröstar sjön med sina skrin

I skuggiga och fuktiga skrymslen
vars dofter befolkar barndomsminnen,
där en kvast kanske står lutad mot väggen
och ett ensamt fruktskal fixerar, uppgivet, himlen,
där hastar hon fram. Pyttig centurion med sju par raska ben
slår till reträtt, till synes förvirrad, bort
från en upplyft sten; söker skydd
i en vrå eller spricka, andas ut, andas fukt
med sina gälar, betraktar en fasetterad,
jättelik värld. Festar på multnande rester,
frossar på spill, fetmar och ömsar rustning.
Iklädd en rymligare brynja marscherar hon vidare,
på nya uppdrag i naturens tjänst.

i ett slutet rum osande av avsöndringar
där den skulle vara – en solkig vägg med sprucken färg
en plats där bakteriestammar kan inleda sitt civilisationsbygge
som vi en gång

vem är väl jag
som slutat andas inuti den unkna kapseln
utom räckhåll för solljus och röster
sprickor på väggen, där det skulle vara jag

skala, skiva
lägg ditt huvud på skärbrädan
om du vill att vi ska prata
och glöm för all del inte att artikulera noga
du behöver inte se mig i ögonen om du inte vill

tärna, hacka
litar du på mig med förskäraren, så nära
dina snabba läppar,
din rastlösa tunga?
artikulera noga
och se för allt i världen mig inte i ögonen

Jag sjunker
allt djupare
i kvicksanden som är du. Blir alltmer betagen,
rusig av lycka och åtrå,
vilsen, salig och skräckslagen.

Vad är det med dig
som får mig att vilja drunkna i ditt gungfly?

Du är min sultan,
och jag din odalisk.
Jag får inte säga nej
när du vill ha mig,
och det vill jag inte heller.
Du leker med min kropp
och med mina känslor.
Jag får inte säga nej
när du vill kela med mig,
när du vill leka med mig,
och det vill jag inte heller.

Du vrider och vänder på mig,
inspekterar, bedömer, summerar.
Du bestiger mig och jag tar dig dit du vill.
Du slukar mig och gör mig
till en blöt fläck på täcket.
Du kommer när du vill, du kommer ofta. Och jag
tar emot dig med öppna armar
och särade ben. För du är min sultan,
och jag din odalisk, och jag får inte säga nej
när du vill ha mig.
Och det vill jag inte heller.