Skip to content

Category: Uncategorized

Motståndaren

Dina ögon speglar tidernas gryning, och din och människans historia. Lägerelden brinner i dina pupiller och berättar en saga om rädsla.

Dina läten fyller henne med skräck och hon sneglar instinktivt på månen. Hennes ögon söker efter dina konturer i det svarta bortom elden.

Så kallt det är. Så overkligt i skenet från brasan.

Du iakttar henne, du vill nalkas henne men räds elden och räds henne.

Men ni skulle komma att mötas. För du gav henne hennes dyraste vän. Och du har lärt henne någonting om trohet. Och om frihet.

Hon är lik dig. Därför fruktar hon dig.

Hon är olik dig. Därför fruktar du henne.

Leave a Comment

A Última que Morre

Vai passar, essa dor.
Vai passar, porque tudo passa. Passa
o amor, passa a alegria e passa a desgraça.
Mas quando é que passa a esperança, meu deus?,
quando é que passa a esperança, que me atravanca e embaraça?
Quando é que passa essa mania de se dar murro em ponta de faca?
Por que é que passa tudo exceto a renitente velhaca?

Leave a Comment
© 2025 Lux Tremula—poems by Lydia Duprat · About · Privacy