Category: Svenska

Man hittade
en dinosaurie i brunnen. Drick om du vill dö!
Källaren översållad med fossiler. Vinden beströdd
med kadaver.

En bit mögligt skinn bakom en sten.
Tänk så mycket hår som låg kvar i graven
medan tanken blödde
liksom kadavren.

Esperanza gick på utflykt i skogen och försvann.
Gamlingen som länge legat i badrummet
ligger ostörd kvar.
För närvarande är risken för självantändning överhängande.

Den oskuldsfulla morgonen stinker film noir.
En katt tjuter, eller ett barn. Jorden bävar och sibyllan
tiger still.
Under tiden förråas tanken, stelnar fjärilarna.

En flådd gren, en rutten riska. En halkig rot.
Ett söndertrampat ägg i hjärtat av skogen.
En bit Esperanza bakom ännu en sten.
Allt har avstannat, för tiden har gått ur tiden.
Tiden har gått ur tanken.

dagen är blå, är salt, är vind
sanden kvider under brinnande fötter
ljuset är blästrande renande vitt

solen nyper mitt bleka skinn
jag förflyktigas i den heta brisen
och stiger brusande mot skyn

stenarna utsöndrar sin urtida dunst
i skimrande slöjor. Bortom fräsande bränningar
gnistrar havet försåtligt still

Dagen är vit. Ovan seglar måsar på luftströmmarna
och överröstar sjön med sina skrin

I skuggiga och fuktiga skrymslen
vars dofter befolkar barndomsminnen,
där en kvast kanske står lutad mot väggen
och ett ensamt fruktskal fixerar, uppgivet, himlen,
där hastar hon fram. Pyttig centurion med sju par raska ben
slår till reträtt, till synes förvirrad, bort
från en upplyft sten; söker skydd
i en vrå eller spricka, andas ut, andas fukt
med sina gälar, betraktar en fasetterad,
jättelik värld. Festar på multnande rester,
frossar på spill, fetmar och ömsar rustning.
Iklädd en rymligare brynja marscherar hon vidare,
på nya uppdrag i naturens tjänst.

i ett slutet rum osande av avsöndringar
där den skulle vara – en solkig vägg med sprucken färg
en plats där bakteriestammar kan inleda sitt civilisationsbygge
som vi en gång

vem är väl jag
som slutat andas inuti den unkna kapseln
utom räckhåll för solljus och röster
sprickor på väggen, där det skulle vara jag

skala, skiva
lägg ditt huvud på skärbrädan
om du vill att vi ska prata
och glöm för all del inte att artikulera noga
du behöver inte se mig i ögonen om du inte vill

tärna, hacka
litar du på mig med förskäraren, så nära
dina snabba läppar,
din rastlösa tunga?
artikulera noga
och se för allt i världen mig inte i ögonen

Jag sjunker
allt djupare
i kvicksanden som är du. Blir alltmer betagen,
rusig av lycka och åtrå,
vilsen, salig och skräckslagen.

Vad är det med dig
som får mig att vilja drunkna i ditt gungfly?

Du är min sultan,
och jag din odalisk.
Jag får inte säga nej
när du vill ha mig,
och det vill jag inte heller.
Du leker med min kropp
och med mina känslor.
Jag får inte säga nej
när du vill kela med mig,
när du vill leka med mig,
och det vill jag inte heller.

Du vrider och vänder på mig,
inspekterar, bedömer, summerar.
Du bestiger mig och jag tar dig dit du vill.
Du slukar mig och gör mig
till en blöt fläck på täcket.
Du kommer när du vill, du kommer ofta. Och jag
tar emot dig med öppna armar
och särade ben. För du är min sultan,
och jag din odalisk, och jag får inte säga nej
när du vill ha mig.
Och det vill jag inte heller.

Jag dvaldes så länge i min underjordiska cell
där luften var unken och vattnet skämt,
där kylan och fukten fick benknotorna att murkna
och tystnaden tanken att vittra
och själen att bita samman.
Jag är bra på att bita samman och det blev min undergång.

Lakanen som sandpapper mot min hud,
ur min blygd virvlande bin.
Jag tänker på händer som får mig att brista som ett granatäpple
och oblygt utgjuta mitt innanmäte.
Jag blir till en varg med nedslipade tänder,
lysten och ur stånd att äta.
Bina mångfaldigas,
sandstormen blästrar mig rå.

Till Hanna i juni 2020

sakta falnade glöden, och rummet
blev mörkt och kallt

varifrån vindilen som återupplivade lågan,
och vart på väg?

Du var inte här, här var ditt
ultimatum. Och jag gick
och lade mig i min säng,
och det strömmade ur underlivet,
ur ögonen, och flödena flöt samman,
och njutningen kopulerade med smärtan,
extasen med bitterheten. Vreden och kärleken förenades
och avlade ett hämndlystet, patetiskt hungrigt monster.

Det dröjde innan jag blev nöjd
och det blev jag förresten aldrig.

I underjordiska salar
har jag sökt,
har jag funnit
dina underjordiska salar,
dina vindlande tunnlar; extasen
i den syrefattiga luften,
försjunken
i din underjordiska sjö.

Det har aldrig varit så lätt att andas.
Det har aldrig varit så rätt.
Det har aldrig varit jag
förrän nu.

I din sjö
har jag badat,
i din bottenlösa brunn
dränkt mig.

Till Mårten, 1989

Mannen. Mannen som jag övergav.
Fräck utböling, älskande främling, drivande hund.
Narr, slav och Skapare,
en sup i vrångstrupen, en natt alltför kort.
Ett foster som vågade den motsatta resan
och som födde fram en mor.

Mannen. Lemmen som jag kapade av.
Ett grovt amputerat löfte,
och ingen smörjelse, bön eller botgörelse
kan lindra svedan efter det slarviga snittet.
Också den heliga gick sårig sin väg,
beklagandes ymniga blödningar.

Ai meu amor,
Ai meu amor,
Ai meu amor…

i ett slutet rum osande av avsöndringar
där den skulle vara – en solkig vägg med sprucken färg
en plats där bakteriestammar kan inleda sitt civilisationsbygge
som vi en gång

vem är väl jag
som slutat andas inuti den unkna kapseln
utom räckhåll för solljus och röster
sprickor på väggen, där det skulle vara jag

skala, skiva
lägg ditt huvud på skärbrädan
om du vill att vi ska prata
och glöm för all del inte att artikulera noga
du behöver inte se mig i ögonen om du inte vill

tärna, hacka
litar du på mig med förskäraren, så nära
dina snabba läppar,
din rastlösa tunga?
artikulera noga
och se för allt i världen mig inte i ögonen

I rännstenen ligger en död katt.
Med ryggen mot trottoarkanten och spretande,
stela lemmar liknar den inte någonting
som någonsin levt.
Den mjölkvita blicken speglar inte
de förbirusande bilarna. Den toviga raggen,
matt av lera och regn minner inte
om den blanka och silkiga pälsen
som en gång släppte igenom
luft och ljus.

Några kvarter längre bort,
inte mer än ett stenkast fågelvägen,
nästan nästgårds, men ändå inte
gör en kvinna sig redo att gå ut,
med en pappersbunt under armen,
en tejprulle i kappfickan och ett ärende.
Överallt anslår hon lappen,
på nakna väggar, lyktstolpar, trädstammar:
”Har du sett Nisse? Hittelön!” Och nedanför bilden
på en stolt kisse med krage av fluffig päls
och klar grön blick.

Men katten i rännstenen har inget namn.
Katten i rännstenen är ingen katt.

Din. Bara din.
Jag blir din att göra som du vill med.
Vad du vill av.
Jag blir din dedicerade slyna.
Att göra som du vill med,
vad du vill av.

Gör med mig vad du vill,
lek med mig när du vill,
lägra mig när andan faller på och låt bli
när du hellre avstår.
För jag är din, bara din.
Din dedicerade lilla slyna,
att göra som du vill med,
vad du vill av.

Du ska vid varje ögonblick
veta vad jag har för mig.
Bortom varje tvivel ska du veta,
att när du inte är hos mig
är ingen annan heller det.
Att när du inte är inne i mig
är ingen annan heller det.
Att när du är med henne
så ligger jag ensam i min säng
och fuktig flämtar av längtan efter dig.

För jag är din, bara din.
Din dedicerade lilla slyna,
att göra som du vill med, vad du vill av.

Vi gick ut på ängen,
i världen bara vi,
luften pärlande som förflyktigat vin.
Vi, i dimman suddiga,
vålnader på drift i den klängande tystnaden.
Längst bort granarnas höga palissad,
och bakom pålverket,
mellan de vässade topparna,
himlen vit.

liten.
hård gnistrande sten i min hand
som förklarar hela min värld
ofantlig.
förblindande rymd
ett skrin för mitt trilskna hjärta
silvrig dager, juvel
pärla av dagg
som släcker ogräsets törst efter värdighet