Skip to content

Category: All

Newcomer

She hovers,
held in her mother’s arms.
Airborne; dainty little bird.
Not yet terrestrial and no longer marine.
Not yet realized and no longer a vision.
She is future promise and obscure past,
fading memories and keen sensations, she is
billowing shadows from a submarine world.

She is here now, real now. Now
she is a creature of light and air and sound.
But for the remainder of her life she will dream
of silvery fishes,
of algae and slime,
of the dusky silence
whence she’s emerged.

Återvändsgränd

Man hittade
en dinosaurie i brunnen. Drick om du vill dö!
Källaren översållad med fossiler. Vinden beströdd
med kadaver.

En bit mögligt skinn bakom en sten.
Tänk så mycket hår som låg kvar i graven
medan tanken blödde
liksom kadavren.

Esperanza gick på utflykt i skogen och försvann.
Gamlingen som länge legat i badrummet
ligger ostörd kvar.
För närvarande är risken för självantändning överhängande.

Den oskuldsfulla morgonen stinker film noir.
En katt tjuter, eller ett barn. Jorden bävar och sibyllan
tiger still.
Under tiden förråas tanken, stelnar fjärilarna.

En flådd gren, en rutten riska. En halkig rot.
Ett söndertrampat ägg i hjärtat av skogen.
En bit Esperanza bakom ännu en sten.
Allt har avstannat, för tiden har gått ur tiden.
Tiden har gått ur tanken.

Sommardag

dagen är blå, är salt, är vind
sanden kvider under brinnande fötter
ljuset är blästrande renande vitt

solen nyper mitt bleka skinn
jag förflyktigas i den heta brisen
och stiger brusande mot skyn

stenarna utsöndrar sin urtida dunst
i skimrande slöjor. Bortom fräsande bränningar
gnistrar havet försåtligt still

Dagen är vit. Ovan seglar måsar på luftströmmarna
och överröstar sjön med sina skrin

Isopoda

I skuggiga och fuktiga skrymslen
vars dofter befolkar barndomsminnen,
där en kvast kanske står lutad mot väggen
och ett ensamt fruktskal fixerar, uppgivet, himlen,
där hastar hon fram. Pyttig centurion med sju par raska ben
slår till reträtt, till synes förvirrad, bort
från en upplyft sten; söker skydd
i en vrå eller spricka, andas ut, andas fukt
med sina gälar, betraktar en fasetterad,
jättelik värld. Festar på multnande rester,
frossar på spill, fetmar och ömsar rustning.
Iklädd en rymligare brynja marscherar hon vidare,
på nya uppdrag i naturens tjänst.

Sonnet

To Lovisa

So many years I wondered why I was,
And blind I erred upon this barren land,
And numb I played my part by heart because
Without belief or faith one cannot stand.
So deep the secret hollows in my mind,
So cold and dark the tomb in which I lay,
Too dense the haze for light of any kind
To reach my eyes and help me find my way.
So bleak the morrow was until you came,
And brought with you the scent of summer rain.
And after that the world was not the same,
But new; forever new and without stain.
The day is young and spring will never end
And love’s too great a grace to comprehend.

Utan en

i ett slutet rum osande av avsöndringar
där den skulle vara – en solkig vägg med sprucken färg
en plats där bakteriestammar kan inleda sitt civilisationsbygge
som vi en gång

vem är väl jag
som slutat andas inuti den unkna kapseln
utom räckhåll för solljus och röster
sprickor på väggen, där det skulle vara jag

Vi lagar mat

skala, skiva
lägg ditt huvud på skärbrädan
om du vill att vi ska prata
och glöm för all del inte att artikulera noga
du behöver inte se mig i ögonen om du inte vill

tärna, hacka
litar du på mig med förskäraren, så nära
dina snabba läppar,
din rastlösa tunga?
artikulera noga
och se för allt i världen mig inte i ögonen

Solace

Come hither love; give me your hand,
let’s wipe those tears off your cheek.
Let’s scold the ground for being rough,
then do something about your knee.

Do not give up your play for fear
of falling down or getting hurt.
For life is all about the leap,
and being familiar with the dirt.

There now, my love, your knee is clean,
soon it will heal and be like new.
We grow and change, we break and mend,
and thrive so long as we brave the bend.

Näcken

Jag sjunker
allt djupare
i kvicksanden som är du. Blir alltmer betagen,
rusig av lycka och åtrå,
vilsen, salig och skräckslagen.

Vad är det med dig
som får mig att vilja drunkna i ditt gungfly?

These Things Happen

That notion succumbed and sought
sheltered grave inside my thoughts.
Resin ran, lush, noxious
fragrance; the one thing that might make sense.

Sense! Dearest, lie close
by my fretful frame!
Sense and that scent, noxious,
noxious and lush. Dearest, hush!
And lie by me! Science explains
things such as these. Chemistry!
Synapses, neurotransmitters, enzymes—gravity!
Things that ruin the nerves, sometimes irreversibly.

Sense: Such a quixotic notion. A prehistoric fetish, buried
deep beneath a shaman’s shrine. Long lost and forgotten. Long
lost and forgotten.
Dearest! Lie close by my mind! Lie!

Mankind shudders at the sheer thought.
Ancient legends whispered by the side
of the crackling bonfire. Myths, terrifying tales;
hopeful incredulity.
But these things happen every day, dearest.
Here they happen daily.

Odalisk

Du är min sultan,
och jag din odalisk.
Jag får inte säga nej
när du vill ha mig,
och det vill jag inte heller.
Du leker med min kropp
och med mina känslor.
Jag får inte säga nej
när du vill kela med mig,
när du vill leka med mig,
och det vill jag inte heller.

Du vrider och vänder på mig,
inspekterar, bedömer, summerar.
Du bestiger mig och jag tar dig dit du vill.
Du slukar mig och gör mig
till en blöt fläck på täcket.
Du kommer när du vill, du kommer ofta. Och jag
tar emot dig med öppna armar
och särade ben. För du är min sultan,
och jag din odalisk, och jag får inte säga nej
när du vill ha mig.
Och det vill jag inte heller.

Princeps

Till F.

He is, in truth, a prince: from the Latin princeps,
Meaning first man, ruler, chief.
He is the man who comes before all others,
The one who rules my heart,
The chief object of my desire.
A word from him and I am ablaze.
A glance from him and I am on fire.

Min konkava själ

Jag dvaldes så länge i min underjordiska cell
där luften var unken och vattnet skämt,
där kylan och fukten fick benknotorna att murkna
och tystnaden tanken att vittra
och själen att bita samman.
Jag är bra på att bita samman och det blev min undergång.

Åtrå

Lakanen som sandpapper mot min hud,
ur min blygd virvlande bin.
Jag tänker på händer som får mig att brista som ett granatäpple
och oblygt utgjuta mitt innanmäte.
Jag blir till en varg med nedslipade tänder,
lysten och ur stånd att äta.
Bina mångfaldigas,
sandstormen blästrar mig rå.

Minha História

O que foi que eu vivi,
o que foi que vi e não me lembro,
o que foi que senti e ainda sinto
que me confunde e aflige a alma
e que, por vezes, chega a parecer coisa sagrada,
mas sendo unicamente meu o trauma?

Por onde foi que eu passei que deixou em mim esse rastro de betume,
essa manta de névoa, esse filtro fosco
que afoga a luz, entorpece a visão e embaça o lume?

Quantas mortes presenciei, sofri ou causei,
quantas tragédias testemunhei, impotente e desgraçada,
e a quantas logrei escapar, traindo aqueles a quem amava?

É aflito o meu espírito, é nervoso e acovardado.
Se algo adquiri nesta vida, foi o dom da compaixão.
Mas a compaixão é destinada a outrem; a mim, não.

I Gave You a Name

First I knew your mother,
before you even were.
I met her as she was crossing the lawn, I met her
as she was resting in the shade of the lilac shrub.
Every time I saw her, she was a bit larger,
a bit heavier, approaching the end of term.
And then, one day, your mother went away,
and hasn’t been seen since.
But what does it matter? You came,
a tiny, spiny, darling little creature,
with your moist black speck of a snout,
twitching,
your diminutive mouth, your teeny teeth,
chewing, chewing,
your little feet, your whiskers, your soft, furry belly.
I gave you a name.
I spoke of you—widely.
I captured you on film.
I gave you a name!

By the Fire

To Paola, August 1988

Let me spread the rug before the crackling fire
So that we may sit side by side, as before,
And gaze at the flames straining ever higher
As they sketch our silhouettes upon the floor.

Your cheeks are glowing; your eyes are brighter still,
And so are mine, unless I’m much mistaken.
Without, a raging storm; the dark; the autumn chill;
Within, an orb of heat and light that we partake in.

Let the fire be the only one to speak.
Leave the shadows skulking at the corners of the room.
It is not the silence that will make us weak,
But words that venture past our lips too soon.

When last we met, our faces were so smooth,
Few roads were yet engraved upon that map.
Now that we’ve labored away from our youth,
I hope we’ll find a way to bridge the gap.

Ripe

My desire is a fruit
That fell from the tree
And burst on the ground.
My love is all around,
Succulent and free,
Sacred and sound:
Come give me a kiss!

Why, if I spend my days
Dreaming of your scent
And fondling the very air
Every second I spend and however I fare—
Take pity on me! A mere mortal I am,
And the flesh being weak—
Come give me a kiss!

Varifrån vindilen

Till Hanna i juni 2020

sakta falnade glöden, och rummet
blev mörkt och kallt

varifrån vindilen som återupplivade lågan,
och vart på väg?

The Moon in Love

Here's the Moon, in love with the Sea,
Her silvery tongue all over his face,
Deliriously covering his rugged face,
As she covets his depths and matches his pace.
With ardent, argent-y kisses she declares her hardened intent
But for tonight, and tonight only. For she means to leave no evidence
Of her boundless and shameless ardor
Lest her Lord, the Sun, King of the heavens,
Upon rising again on the morrow
To give birth to yet a new day may know
Either bitterness or sorrow.
© 2025 Lux Tremula—poems by Lydia Duprat · About · Privacy